Dagens inspiration får Richard Bernardins foto av Freida Pinto stå för. Bilden fanns med i Black Book Magazine. Otroligt inspirerande bild stil- och posemässigt sett!
// Today’s inspiration is Richard Bernardins photo of Freida Pinto. The picture was in Black Book Magazine. Incredibly inspiring picture style- and pose wise! //
Tuttrevolution har uppdaterat bloggen med följande inlägg:
För den som undrar vad Tuttrevolution är, kopierar jag in förklaringen från bloggen:
VAD ÄR TUTTREVOLUTION?
Tuttrevolution är ett politiskt projekt med syfte att avskaffa tvångssexualiserandet av kvinnobysten. När det kommer till överkroppen & framförallt bröstvårtorna som finnes där, spelar kvinnor & män på olika villkor vilket inte är acceptabelt i ett samhälle som siktar mot jämställdhet. Tuttrevolution verkar för kvinnans frihet att precis som en man besöka badhuset barbröstad, svettas med fria tuttar på en konsert & chilla topless med en god glass i en parks härliga sommargrönska.
VAD GÖR TUTTREVOLUTION?
Det har ej än hunnit hända någonting storslaget i aktionsväg & dylikt, med anledning av att aktiviteten låg vilande under hösten 2010 & startade i juli samma år. Projektet har under denna tid gått ut på att finna revoltörer intresserade att medverka i brainstormande, aktioner, demos & spridande av ordet. Vad som kommer att ske är just aktioner, demonstrationer, mediakontakt, brinnande insändarpennor, deltagande i den offentliga debatten, kontakt med dom politiska partierna, badhusbesök m.m. Fantasin sätter gränserna, & ju fler vi är desto mer fantastiska idéer kan vi kläcka!
VAD KAN JAG GÖRA FÖR TUTTREVOLUTION?
Du kan affischera & sprida ordet där du bor, värva medlemmar ur din kompiskrets, skriva texter till denna blogg, toplessbada i badhus & berätta om badhuset får godkänt eller IG, demonstrera i din lokala håla, deltaga i debatten på internet med mycket mer. Även här sätter fantasin gränsen! Kom ihåg: att göra ingenting kommer alltid att stanna vid att vara ingenting, att göra någonting litet kan sätta bollen i rullning för någonting stort.
VAD KAN TUTTREVOLUTION GÖRA FÖR MIG?
Ge dig ett Sverige där alla bröstvårtor är accepterade på lika villkor!
******
Läs bloggen om du vill veta mer, gå med i sidanpå Facebook och sprid ordet om frihet för alla tuttar!
Plötsligt stannade tiden till. Hjärtat frös till is och hoppade över några slag. Inkapslat i frost, oförmöget att slå vidare när berättelsen om det begripliga men ändå så otroligt ofattbara nådde mig: en människa som fram tills nyligen andades tänkte kände hoppades drömde förbannade skrattade grät älskade glödde… hon finns inte längre med oss. Sedan fortsatte tiden att gå, precis som om ingenting hänt, men någonting inom mig hade rubbats. För även om hon inte längre kunde räknas till en av mina vänner, även om det var länge sedan sist, så gör det ont. Precis som alltid när en människas liv slocknar i alldeles för ung ålder. Det är bara det att det gör extra ont nu, när det gäller någon som en gång var en del av mitt liv och som jag dessutom vet hade ont själv.
Jag tittar på bilder jag tagit på dig, gråter och hoppas på att du får vila i frid. Eller vad man nu gör när man dör. Jag vet inte vad som händer- kanske vet du nu, och jag hoppas att det du önskade skulle hända, hände för dig. Att det för din del var fint och inte fult. Och samtidigt som jag förbannar det faktum att du aldrig kommer att få uppleva den här världen i en bättre version, kan jag se varför. Och jag hoppas att om du är på en annan plats nu, så är det en oerhört mycket bättre plats. En plats där ingen smärta finns.
Sedan undrar jag vad du tänkte och kände innan döden tog dig med. Om du förstod vad som skulle hända och i sådana fall exakt när den insikten kom. Om det var ångestfyllt och smärtsamt, eller lugnt och mjukt. Sen tänker jag på de där textraderna i en av Swans låtar, som träffade mig medan jag drack mitt morgonkaffe:
“I’d choose not to remember
but I miss your arrogance
and I need your intelligence
and your hate for authority”
Och jag känner hur de raderna lika gärna skulle kunna handla om alla oss som förbannat denna värld och önskat lämna smärtan. Om de av oss som sedan lämnade den, antingen med intentionen att göra det eller för att vi råkade ta för många tabletter den där stunden då vi bara ville glida bort från allt. De där raderna handlar om de av oss som är kvar och den inverkan det har på oss att några lämnat. Och jag tänker att om du bara visste att du påverkade även mig, att du gjorde ett intryck på mitt liv. Att du fick mig att tänka till och att du fick mig att förändras. På att jag borde sagt det till dig, tackat dig.
Därefter tänker jag på din familj och alla andra som står dig nära. De som i detta nu kanske gråter, ställer frågan “varför?” hundra gånger om, antingen som en fråga för sig själv eller efter svaret på en annan fråga. De som undrar om de kunnat göra mer. På en vän som är din vän och som i detta nu har ont. På en av mina före detta vänner som också var din vän en gång. På alla jag känner som försökte, inkluderat mig själv. Vi som hölls tillbaka: en snara som gick av, ett sår som inte var tillräckligt djupt, en människa som hittade en tillräckligt tidigt för att hålla en vid liv, en kraft som krävde att en skulle leva… och så var det din tur, och du hann lämna innan någon hittade dig.
Om du bara visste att det nu finns ett tomrum även i de människor som inte stod dig närmast. Om du bara kan se mig nu, om du kan känna det jag känner nu… ja, då vet du att jag vill kämpa. För mig, för dig och för alla oss som det inte finns någon riktig plats för i det här samhället (precis som du sade att det inte gjorde). Jag ska samla mina krafter och ta fram alla mina vapen. Samla mina arméer och tillsammans ska vi skrika högt högre högst.
Sedan finns det plats. Sedan finns det jävligt mycket plats.
// A text about the tragic news of death, and how they affected me. About people who can’t take it anymore and try to leave this world, but don’t succeed. And then those who do succeed. For a full translation, use the translate function in the sidebar! //
För alla som kallar min idol ”fet och ful”, tänkte jag härmed dela med mig av en bild på två kvinnor som faktiskt är feta till kroppsbyggnaden. Så att ni får lite perspektiv, liksom.
Själv ska jag ta en semla till i hopp om att snart kunna leva upp till vad mina söta bloggstalkers säger att jag är. Beach 2013 Fetma, here I come! Ja, det kommer nog tyvärr att ta längre tid än tre månader för mig att bli fet, så jag får satsa på 2013 helt enkelt. Om inte världen gått under tills dess alltså. *hoppas inte att den gör det för då kan jag inte visa upp min heta feta kropp på stranden*
Ska för övrigt berätta något chockerande för er: det finns en risk att kvinnorna på bilden ovan är nöjda med sin kropp. Hörde ni det? NÖJDA! Fastän de är feta. Oh. My. God. Ni bara måste ta reda på vilka kvinnorna är för att kunna tala om för dem hur äckliga de är. Att de inte ska tro att de är nåt, där de sitter likt valkberg och matar varandra med fetmabildande skit. Herre Gud. Folk kan ju tro att det är okej att se ut så där!!!!123
// To everyone who calls my idol fat, I post this. In order to give them some perspective. For a full translation, use the translate function in the sidebar! //
Säg hej till mina nya skor: äkta skokärlek för typ 300 spänn, lovely! Nu längtar jag ännu mer tills det blir vår. Ser framför mig hur jag bär dessa tillsammans med en söt blus och ett par shorts med hög midja, eller en svalkande klänning färgad i ljust, ljust pastellrosa.
// Say hello to my new shoes: true shoe love for like 300 SEK, lovely! Now I long even more for spring. I imagine how I wear these together with a pretty blouse and a pair of shorts with high waist, or a cooling dress colored in light, light pastel pink. //
Förra året var jag efterbliven: i all min metal-vandring, Swans-frälsning och Nationals senaste album är så bra-hysteri, missade jag att ett av mina favoritband, Okkervil River, släppt nytt. Det är först nu, drygt åtta månader senare, som jag inser att de faktiskt gjorde det: släppte ett nytt album. Bättre sent än aldrig, dock, och nu sitter jag här och lyssnar in mig på låtarna. Denna är otroligt jävla skön och jag hoppas på att få se bandet live snart igen. Det skulle då bli tredje gången som jag får svänga mina lurviga (första gången jag kan använda detta uttryck och faktiskt tala sanning- det är fyra månader sedan jag rakade benen senast) till ett av de bästa banden som finns. Kom till Sverige nu nu nu!
// Last year, I was retarded: in all my metal-wandering, Swans-redemption and National’s latest album is so great-hysteria, I missed that one of my favorite bands, Okkervil River, had made a new release. It isn’t until now, eight months later, that I realize that they actually did it. Released a new album. Better late than never, though, and now I’m sitting here, listening in the songs. This one is incredibly fucking pretty and I hope to see the band live soon again. It would then be the third time that I get to shake my shaggy ones (this is the first time I can use this expression and actually speak the truth- it’s four months since the last time I shaved my legs) to one of the best bands there is. Come to Sweden now now now! //
Sjätte februari tvåtusentolv. Bitande kallt ute, men rykande hett av känslokaos inuti. För på sistone har jag allt oftare känt hur det mörka måste få ta plats i mitt liv. Rejält med plats. Det måste komma ut ur mig och in i den verklighet som vi alla delar med varandra, istället för att bara existera i den dimmiga verkligheten i mitt huvud. Den, där man inte kan vara säker på att allt verkligen är på riktigt, ty i dimma är det svårt att se klart.
Tänker titt som tätt att jag måste ta mitt mörker ut ur hjärnan, kroppen, själen och med våld pressa in det i den verklighet som finns utanför mitt sinne. Jag känner att jag behöver storma lite och jag vet ärligt talat inte varför, ty egentligen får stormar mig ur balans och jag är alltid som mest lättad när de bedarrat. Jag är ju hon som vill ha ett lugn, fast utan rastlöshet. Och det är väl kanske det som är problemet nu: jag lever i ett lugn fyllt av rastlöshet (det kallas för ett falskt lugn, har jag hört).
Kanske är det orsaken till att jag längtar efter vansinnets brant, efter förrädisk hysteri och becksvart mörker. Sådant som jag valt själv, förstås- det är ju alltid bäst om man får välja själv. Förr valde jag aldrig, åtminstone inte medvetet. Det blev som det blev på grund av omständigheterna och resultatet var alltid fruktansvärt obehagligt. Men nu när jag har en chans att välja, då kan jag faktiskt tänka mig att välja mörkret. Bara för att få leva i den storm som jag egentligen inte tycker så värst mycket om. Bisarrt? Ja, något.
Detta vet jag: jag har varit tyst alldeles för många gånger och när jag talat har det oftast kommit ut helt fel. Som skevhet, och alla vet väl att skevhet inte tas på allvar ens av oss själva (det är därför vi lägger tiotusentals kronor på att förbättra våra utsidor med kirurgi). Jag vet även att om jag skulle möta någon av de jag ogillar, då skulle det brista helt och sådant jag fasar för skulle mest troligt övergå från tanke till handling. Mötet kan dock ske när som helst, var som helst och eftersom jag rimligtvis inte kan hålla mig inne dygnet runt bara för att jag är rädd för att brisera, måste jag hitta en icke destruktiv ventil för att tillgodose mitt behov av piskande regn, dundrade åska och vindar som lyfter en från marken.
Förmodligen kommer jag att hitta ventilen i skapandet: musik, målningar och foton. Just nu är det bara så svårt att acceptera att jag måste nöja mig med det. Längtan efter total hysteri river och sliter ju inom mig och jag tänker att det vilar en frihet i att göra precis vad man känner för, utan att bry sig om morgondagen. Utan hänsyn till normer, etik och moral. Utan en tanke på rätt vs. fel. Inget intresse av konsekvenstänk, ingen hänsyn till hur ens beteende kan tänkas påverka andra. Inte en endaste tanke om att man är galen bortom det acceptabla (obs: jag talar nu inte om att vara lite “härligt WAC” och dansa på borden när man är full- det är icke galenskap, blott normativ mesighet spetsad med översvensk melodramatik. att inte kunna göra det utan sprit i kroppen… i’m through with words.).
Eller är det detta som kallas för fångenskap?
// A post about how I long for madness and complete dark. Use the translate function in the sidebar to read it in your own language. //
