Går för tillfället igenom bildmapparna från 2008, något som sker med blandade känslor. Även om det finns en del fina minnen från den tiden, kan jag på samma gång känna att det är några av mina mest bortslösade månader någonsin. Fastän de säkert kommer visa sig ha stärkt mig, i det långa loppet.
Ibland har jag så svårt att förstå varför jag var så rädd. För så här i efterhand minns jag ju mest bara dåliga saker. Vissa nätter vaknar jag alldeles kallsvettig och vissa dagar slår det mig i magen så att jag känner mig korkad och naiv som inte förstod. Som inte sa ifrån på ett effektivt sätt för att sedan bara gå. Som inte förstod vad du faktiskt utsatte mig för, förrän många månader efteråt.
Såg hur allting föll sönder bit för bit. Det trasiga lagades med billigt lim varpå allt trappades upp bara för att snabbt brytas ner, smulas sönder. Reparerades lite halvtaskigt. Trappades upp för att brytas ner, smulas sönder, igen. Den eviga onda spiralen- evig för att det inte kunde finnas ett liv utanför den. Men jag andas än idag. Så vad fanns det egentligen att vara så fasansfullt rädd för?
Den största rädslan, ja, det största hotet fanns ju där och då. I det som var. Det var något att rädas, men jag förstod det inte då. Förstod inte vad du gjorde mot mig. Vad vi gjorde mot varandra. Jag var ju knappast felfri, men utan dig har jag vuxit som människa. Utvecklats, förändrats och låtit de främsta bristerna banta lite. Något jag med största sannolikhet inte skulle ha klarat i ditt sällskap.
För det är så det är ibland. Ändå, någonstans kan jag tycka att naiviteten var lite fin. Det är nog det som är mitt största problem egentligen och därför är jag så himla glad att jag gett plats, inte bara åt någon annan, utan även åt mig själv. Det svåraste beslutet jag någonsin tagit, men också det bästa. Och jag hoppas att även du utvecklas. Kanske inte så mycket för din skull, dock, som för din omgivnings.
