Life shifts up and down, everybody knows it’s wrong. Why don’t you care?

Igår kunde jag äta två lyxchokladbitar utan att ha dåligt samvete alls. Fastän det inte är meningen att jag ska äta godis på veckorna, unnade jag mig dessa chokladbitar efter mitt tandläkarbesök (oh the irony…) och detta utan att känna mig uppsvälld eller äcklig. Jag vet inte när det hände senast, men det känns väldigt bra. Att kunna unna mig något gott utan att gå under av tankar om hur det förstör min kropp inuti och utanpå. Utan att vilja svälta eller spy och utan att börja hetsa. Har inte spytt upp maten på cirka 18 månader och gått på svältidet har jag inte gjort sen förra sommaren. Det är bara jag och hetsätningen nu, precis som i början av min tid som ätstörd. Och så tankarna, som verkar vara svårast att bli frisk från. Därför är det så himla skönt att jag varken tänkte dåliga tankar eller hetsåt igår.

Den här dagen har börjat rätt bra också. Har precis avslutat min frukost och om en halvtimme ungefär tänker jag börja med lunchen: nudlar med kikärtor, vilket är det billigaste jag kan få i mig till lunch denna ekonomiskt jobbiga månad. För ett år sedan skulle jag panikat över kalorierna i nudlarna (just dessa nudlar är ovanligt kaloririka), men nu tänker jag bara att kroppen behöver det. Att 370 kcal till lunch knappast är något man blir fet av och att även om just snabbnudlar inte är det mest hälsosamma, så är det okej att göra ett undantag när jag inte har så mycket att välja på.

Men samtidigt som jag känner mig stolt över mina framsteg, bor en sorgsenhet inom mig. Det är så himla tråkigt att jag ens ska behöva skriva det här. Tråkigt att jag haft problem och till viss del fortfarande har det. Att jag ska vara tvungen att se två ynka chokladbitar utan ett efterföljande dåligt samvete, som ett stort framsteg. Ännu tråkigare är att jag läst en del bloggar de senaste dagarna där folk är fast i skiten. Varje tugga föder en tanke om hur den tuggan gör en fet/are och varje tanke föder en destruktiv handling. Kalorier räknas och ingen verkar fatta att kroppen gör av med en del även i viloläge, så att ha ätit 800 kcal på en dag ses som ett överskott som kommer att göra en fet.

Åh, vad jag önskar att ni får må bättre en dag. För: det är inget fel med att vilja vara smal, men det är inte värt allt självhat och alla destruktiva handlingar för att bli det.

Läs även andra bloggares åsikter om candy, choklad, hetsätning, mat, personligt, psykisk ohälsa, ätstörningar

Outfit för att muntra upp mig själv.

I onsdags mådde jag inte särskilt bra vare sig fysiskt eller psykiskt (mestadels psykiskt), så för att muntra upp mig själv bestämde jag mig för att ta på mig mina favoritkläder, genomföra alla mina planerade sysslor och sedan glida ner i ett bad och titta på en bra film. Outfiten nedan består därför av min favoritklänning från Hell Bunny, ett par armvärmare från Shock och självfallet spetsstrumpbyxor till då jag älskar spets. Lackskorna är från South @ Halens och otroligt bekväma att gå i.

Hur fungerade allt detta då? Jo, det fungerade faktiskt väldigt bra! För ett år sedan hade jag aldrig trott att dessa saker skulle kunna fungera för mig och det känns väldigt fantastiskt att jag numera kan bli hjälpt av småsaker istället för att ägna mig åt destruktivitet.

Läs även andra bloggares åsikter om bada, bloggar i hässelby, candy, hell bunny, kläder, klänning, må bättre, psykisk ohälsa, outfit, skor, spets

September

Det är september nu. Den första höstmånaden. Fortfarande ganska varmt i solen, men vinden har blivit kyligare och det finns gula löv på både träd och mark. Inte så många ännu, men i alla fall tillräckligt av dem för att jag ska romantisera det hela och inte vilja lyssna på några andra än The National och The Gathering dagarna i ända. Jag gör storkok och drömmer om röda kappor och rutiga shorts. Bakar äppelpaj på helgerna. På veckorna däremot är det sockerfria banankakor som gäller, allt för att ha något att leva på i dessa ekonomiskt knapra tider. Och för att stå emot vitt socker-beroendet, förstås.

Inser att jag förlorat ytterligare två centimeter i midjemått. Kan inte minnas när midjan senast mätte 74, men det var minst två år sedan och jag vet detta: snart är jag tillbaka under 70. Det känns så vansinnigt bra att jag kunnat göra det hälsosamt. Skräms dock av tankar om att jag ännu är fet, fastän jag innerst inne vet att det inte är så. Logiskt sett, liksom. Jag har minskat 13 centimeter i midja och tappat 16.5 kilo. Hur skulle jag kunna ha en fet kropp? Men ändå: jämför med tjejkompisar eller med vad jag hade förut. Tänker att det var bättre och att jag aldrig kommer dit igen om jag inte svälter och spyr. Fast jag fortsätter stå emot impulserna och har faktiskt bara hetsätit två gånger det senaste halvåret. Spytt upp maten har jag inte gjort sedan april förra året. Sexton månader ungefär.

Träffar min handläggare på Försäkringskassan om två veckor, tillsammans med psykologen. Tanken är att jag ska börja plugga på deltid. Om jag bara hittar någon eftermiddagskurs och om F-kassan stödjer det. Men de verkar positiva. Givetvis. Annars tränar jag styrka två gånger i veckan, på hemmaplan. Jag har ett nästintill komplett hemmagym nu och söndagarna vigs åt löprundor med pojkvännen. Träffar vänner då och då. Planerar filmkvällar och höstmys och fester. Vågar mig ut själv ibland. Träffar nya bekantskaper och vill bara leva nu, så där som jag inte gjort på länge- om nu någonsin.

Och trots att jag skar mig för en vecka sedan mår jag psykiskt sett bättre än någonsin. Men jag vet hur skört allting är och det skrämmer mig. Drömmer mardrömmar varje natt. Tänker och oroar mig. Ser tillbaka, blickar framåt. Alldeles för mycket, jag vet det. Men jag ska sluta med det och jag ska leva nu.

JAG SKA LEVA NU.