Text för januari 2011
“Ångest är ett sinnestillstånd som karakteriseras av rädsla eller oro, som kan ge kroppsliga uttryck och också bero av kroppsliga uttryck som misstolkas som mer eller mindre hotande. Detta kan vara en upplevd känsla av spänning eller tryck mot bröstkorgen, onormala hjärtslag, smärta i bröstet eller andfåddhet. I vissa fall beror ångesten på förändringar i hjärnan. I andra fall hör den ihop med andra medicinska problem eller psykisk sjukdom.”
***
Varje dag numera hemsöker ångesten mig och den börjar bli allt kraftigare i sin omfattning. De senaste två veckorna har den varit så stark som jag inte upplevt den på cirka ett år och det är väldigt jobbigt eftersom det begränsar mig en hel del. När jag får ångest blir jag nämligen ofta alldeles lamslagen. Benen börjar att domna bort och armarna likaså, mina rörelser går i slow motion och jag kan inte tänka klart. Ofta kan jag bara sitta och stirra framför mig alldeles oförmögen att ta mig för något. Andra gånger lyckas jag ta mig för saker, men det går extra långsamt och många gånger slutar det med att jag bara ligger och flämtar efter luft samt gråter; ibland utvecklas det till ren panikångest också.
Efter panikångesten uppstår ofta ett problem som jag har även utan ångest- kroppen liksom… brusar. Svårt att förklara hur det känns, men det är lite som om energin hamnar helt i obalans och kroppen är utmattad efter all ångest, så den börjar att brusa lite som det gör på TV-kanalerna efter att alla program slutat. (Jag kommer att skriva mer om brusandet en annan gång.) Allting i kombination leder sedan till att jag antingen blir rädd för att vistas bland folk (har redan en diagnos på social fobi och den diagnosens problematik förvärras när ångesten ökar, samt tvärtom) eller känner att jag har för lite ork och att det inte är någon idé, för allvarligt: jag har inte hur jävla mycket ork som helst. En ångestattack tar väldigt mycket på krafterna vilket det även gör att bara vara ute bland folk, oavsett min nivå av ångest.
Sätt då dessa två faktorer i kombination och du får en jävligt utmattad Candy. Det känns inte längre värt det att ta mig utanför dörren när det ändå medför sådan ångest och utmattning. Ofta försvinner ju dessutom en stor del av nöjet med vad jag nu skulle ta mig för (om vi utgår från att det var något roligt jag skulle göra) när jag mår så här. Samtidigt blir ingenting bättre av att bara sitta hemma och må dåligt, så det är en väldigt svår balansgång att hitta och det rör sig om en situation där jag kommer att må dåligt oavsett vad jag väljer att göra. Jag måste bara försöka (om jag orkar) väga vad som i det långa loppet kommer att gynna mig mest psykiskt.
När man läser förklaringar (så väl vetenskapliga samt sådana givna av privatpersoner) om ångest och i synnerhet panikångest står det ofta att den drabbade vanligen känner rädsla för att dö. Normalt sett vet jag dock att jag inte kommer att dö av ångesten eller panikångesten, eller ens de fysiska symtom den medför, utan jag kan genomlida attacken utan sådana rädslor. Jag har faktiskt ytterst få gånger under de cirka 10 år jag lidit av mera svår ångest, trott något sådant. På sistone har jag dock börjat få dessa tankar i kombination med en känsla av otrygghet och maktlöshet. Jag tänker att jag kommer att dö för det känns verkligen jättestarkt inom mig att detta är vad som kommer att ske och det är en speciell känsla jag har i både kropp och knopp (haha, nu börjar jag tänka på Kamratposten…).
Det behöver dock inte alltid vara fysiska symtom och den där konstiga känslan som får mig att tro att jag kommer att dö, det kan också vara det faktum att den psykiska ångesten är så stark att jag inte vet vad jag kommer att ta mig till p.g.a. den. Av erfarenhet vet jag nämligen att jag under stark ångest ofta skadar mig eller får andra destruktiva impulser. Det kanske kan tyckas som att om jag nu får dessa farhågor är det bara att stå emot, men tyvärr är det inte så enkelt. Ju starkare ångesten blir desto svårare blir den nämligen att uthärda och hantera, liksom det logiska tänkandet blir ännu mindre i omfattning, och när jag får de här farhågorna befinner sig ångesten redan på en så pass hög nivå att jag inte kan avstyra den mer eller mindre enkelt med andningsövningar eller något sätt att distrahera mig. Dessutom: precis som tidigare nämnt blir jag ofta lamslagen vid ångest, och detta gör att jag inte alltid tänker på att försöka göra någonting åt ångesten, alternativt tänker jag på det men lyckas inte genomföra det.
Jag har under perioder i mitt liv haft väldigt svårt för ensamhet och nu är en sådan period. Speciellt nätterna blir extra jobbiga om jag är ensam med ångest och jag kan känna panik inför att Jacob måste sova hemma p.g.a. skola. Jag kan känna rädsla inför natten och mörkret. Rent generellt, så om jag är ensam när ångesten slår till, är det jättesvårt för mig att komma ur den. Å andra sidan: om jag är i sällskap av någon kan jag, beroende på vem sällskapet är, visserligen bli lugnad men får istället senare dåligt samvete för att jag mått dåligt i samma rum/på samma plats som någon annan. Jag tänker att jag är en dålig flickvän/vän/syster och skäms för att jag visat mig svag samt kanske oroat personen jag är med, och jag börjar ofta be om ursäkt för detta. I dessa stunder är det väldigt viktigt för mig att personen jag är med har tålamod och inte blir arg på mig, samt kan säga saker som lugnar mig.
Tyvärr har jag många gånger varit med om folk som blir mer eller mindre ARGA på mig för att jag enligt dem är skitjobbig, och då befästes bara min tanke om att jag är en dålig kamrat och jag får ännu sämre samvete nästa gång jag mår dåligt i någons sällskap (det värsta är att det verkar finnas nån sorts allmän uppfattning bland jordens befolkning att man SKA känna dåligt samvete om ens ångest inträffar i sällskap av någon annan, för då är man en dålig vän som sätter ut sitt mående över andra). Dessutom har jag varit med om folk som sagt åt mig att skärpa mig när jag legat och skakat av ångest och det gör inte heller saken bättre.
Som tur är har jag just nu inga sådana människor i mitt liv- jag har rensat ut dessa för gott eller så pratar jag bara i telefon med dem ibland, och de bor långt ifrån mig. Men att det funnits människor som sagt sådant till mig har bidragit till de tankar jag får i svåra stunder av ångest. Lyckligtvis kan jag under en mer neutral sinnesstämning känna att vad fan, det är inte MITT fel att jag mår dåligt och jag är inte en dålig vän bara för att någon råkar märka hur dåligt jag mår, men i de svåra stunderna är dessa tankar starka och vad hjälper väl mitt normalt sett sunda förnuft då?
Jag måste delge er att jag ibland tror att personer i allmänhet, vilka lider av borderline, känner ångest på ett helt annat sätt än vad de flesta personer med andra diagnoser och/eller problem gör. Jag kan självfallet ha fel i detta, men eftersom borderline är en diagnos som omfattas av ett känsloöverskott och att reagera starkt, snabbt och länge på olika situationer så tänker jag mig att det känns annorlunda för de flesta av oss än det gör för merparten med annan problematik. Notera mitt uttryck “de flesta”- självklart tror jag på att det finns undantag även om min teori skulle stämma. Människor fungerar nämligen inte exakt likadant oavsett de gemensamma problem de kan tänkas ha.
Hur som helst: den teori jag har om borderliners som känner ångest på ett annat sätt än många andra, i kombination med att folk använder ordet ångest lite hur som helst gör att jag finner det svårt att förklara hur jag verkligen mår när jag får ångest och hur mycket det påverkar mig. Hur ska någon kunna förstå någons ångest och alla de känslor och tankar som rör sig inom denne, eftersom vi alla är olika? Det är skitsvårt. Så hur ska då någon som inte har borderline förstå hur det känns för en borderline-diagnostiserad, när ångesten då dessutom kan antas skilja sig ännu mer från andra människors?
Hur ska jag riskera att inte bli missförstådd när så många använder ordet ångest för alla negativa känslor de upplever? Som en förklaring till att de var stressade över en tenta eller kände irritation för att en nagel brutits? Jag utesluter ju inte att man kan känna ångest över dessa saker; beroende på ens problematik och den period i livet man befinner sig i kan man nog känna ångest över i princip vad som helst. Men det går inte att komma ifrån att folk sliter ut ordets betydelse på samma sätt som folk gör, vilka säger sig vara deprimerade så snart de känner sig det minsta nere.
Ja, hur ska jag riskera att inte bli missförstådd? Att jag skrivit detta inlägg är i alla fall ett försök att ge mina nära samt mina övriga bloggläsare en viss inblick i det hela, och missförståndsgrejen är också en orsak till varför jag skrivit Wikipedias förklaring av ångest inom citationstecken överst i detta inlägg.
(Nästa gång kommer jag att skriva om situationer där ångest ofta uppstår. Om någon har några speciella önskemål på vad jag ska skriva om kring ångest får ni gärna framföra dem!)
