När myten om den hysteriska kvinnan används som härskarteknik.

Elin Astrid skriver om det puckade med att använda ordet “tjejsamla” som en beskrivning för att samla lagom eller lite halvdant så där. Hon får då följande kommentar:

Och ord kan inte beskriva hur irriterad jag blir över icke-konstruktiv samt fullkomligt irrelevant kritik av detta slag. Men låt mig ändå försöka:

Man kan tala om saker man tycker är skeva i samhället utan att för den sakens skull känna sig kränkt av dem, eller ens ha ett personligt intresse i dem (med personligt intresse menar jag exempelvis att man kan önska legalisera sexköp utan att själv ha intresse av att köpa sex). Jag tycker t.ex. att det är viktigt att svarta ges samma rättigheter som vita, men jag personligen känner mig inte kränkt när svarta särbehandlas då jag inte är mörkhyad själv. Jag är vit och på det sättet privilegierad- att känna mig kränkt å mörkhyades vägnar vore helt enkelt väldigt ologiskt. Men lik förbaskat är det en viktig fråga.

Jag tycker även att det är vidrigt med förslag som handlar om skatt för feta, men jag själv är inte fet. Således kan jag inte känna mig kränkt, men jag kan ta striden för att människor inte ska ges ekonomiska eller sociala nackdelar baserat på deras BMI. Vidare tycker jag att det är bristande jämställdhet när kvinnor inte får visa bara bröst på samma villkor som män, men jag har inget personligt intresse i att bada topless på badhuset. Jag inser dock att det finns de som vill göra det och ser det som viktigt att lyfta fram frågan. Som kvinna är jag även trött på att inom vissa områden inte ges samma rättigheter som män (i fallet med bara bröst p.g.a. tvångssexualiseringen av kvinnokroppen). Kränkt känner jag mig inte, men det är tröttsamt och det gör mig förbannad.

På samma sätt tycker jag att tjejsamla är ett idiotiskt ord utan dess like, eftersom det bara förstärker könsrollerna. Men att känna mig kränkt av det? Nej. Och även om så vore fallet, skulle jag ha all rätt till mina känslor. Folk känner sig kränkta av olika saker, så är det bara. Att reducera en människa till de känslor man TROR att personen har, är emellertid inte okej. De eventuella känslorna är inte ens relevanta för diskussionen. Ty personliga erfarenheter kan absolut göra en ytterligare övertygad om sakernas tillstånd, men förbanne mig: låt då människor tala för sig själva! När en främmande människa försöker kritisera ens ståndpunkt genom att enbart ställa en frågan om man känner sig kränkt, indikerar det att den här personen inte tar en på allvar. Jag håller verkligen med Elin Astrid om att det är en härskarteknik att dra till med “känner du dig kränkt”-kortet. Det framstår också som ännu en produkt av myten om den hysteriska kvinnan, som man inte riktigt kan ta på allvar eftersom hon är… just det, hysterisk. Och det är fan äckligt.

Men det finns ju ingen objektifiering av kvinnor…

Titta på den här videon och säg sedan ärligt om du tycker att kvinnor inte objektifieras. Själv tittade jag och började nästan att gråta för att det är så oerhört nedtyngande att se denna vida spridda objektifiering. Några av bilderna passar förvisso inte riktigt in i mallen “bild som objektifierar kvinnan”, tycker jag – den som anspelar på knark t.ex. verkar snarare grunda sig på sjuk humor och har möjligen även en sorts underliggande samhällskritik med sig. Likaså finns det bilder från Top Model som är tagna för att illustrera utnyttjade modeller och inte för att glorifiera mäns våld mot kvinnor. Andra bilder visar bara extremt smala kvinnor, inget annat = inte nödvändigtvis objektifiering, men måhända ett tecken på att modeindustrin är jävligt tuff samt har andra ideal än vi ‘vanliga dödliga’…

… men på det stora hela är det svårt att se hur detta skulle kunna handla om något annat än objektifiering av kvinnor, sexism och könsroller (det sistnämnda både för kvinnor och män) och det gör mig så himla trött. Och tydligen är objektifiering inte ens ett ord enligt min stavningskontroll. Suck.

Läs även andra bloggares åsikter om candy, kvinnor, könsroller, mode, objektifiering, reklam, reklambilder

Om blåsta blondiner, myten om den naturliga kvinnan och föraktet mot det tjejtjejiga.

Efter en diskussion på Linus Fremins blogg har jag ytterligare kommit att fundera över åsikten om att kvinnor ska vara snygga utan att det syns att de anstränger sig för att vara det, och vill nu dela med mig av några vanliga åsikter jag stött på så väl i traditionellt sociala sammanhang, som på bloggar. Jag vill också bemöta åsikterna med mina tankar kring dem. Så… kör i vind!

1. “Jag behöver inte 1000 liter mascara och 100 kg ögonskugga för att vara snygg! Jag är nämligen fin som jag är.”

Detta sägs vanligen med en vass ton i rösten och en menande blick mot tjejen med mycket smink. Hon som betraktas som osäker och lite sämre än de andra tjejerna för att hon utåt sett bryr sig så otroligt mycket om sitt utseende. Det anses förmodligen lite failat att ‘behöva’ så mycket smink för att ‘bli snygg’. Hon är helt enkelt lite misslyckad som kvinna. Hon måste göra sig till för att inte betraktas som ful, men de andra tjejerna ser minsann igenom det. Själva försöker de ju vara naturliga- vilket oftast innebär att de stått minst en halvtimme framför spegeln och använt otaliga smink/skönhets-produkter som ska ge en ‘naturlig’ look (true story). Det är däremot fullkomligt okej så länge man inte ser ut som ett ‘våp’. Så länge man ger sken av att inte bry sig.

2. “Haha asså modebloggar, så jäkla ytligt! Fattar inte hur man orkar läsa skiten!”

Förutom att det sällan sägs om faktiska modebloggar utan om shoppingbloggar (där bloggaren bara visar upp vad hon köpt eller vad hon vill köpa), har de personer som yttrar sig så här ofta själva ett intresse för kläder och kan t.o.m. roa sig med att bläddra i modetidningar (dock är detta något de kan skämmas över). Så snart det kommer till shopping/mode-bloggar ska det däremot spottas på. Min teori om detta: det är s.k. vanliga tjejer som skriver dessa bloggar. De är inte professionella på något sätt och då anses det som väldigt töntigt och ytligt att lägga så stor vikt vid sitt utseende. Har man det som yrke däremot är det, oftast, en annan sak. Måhända ses också detta som lite töntigt, då det ändå är ett otroligt ‘tjejigt’ intresse, men man tjänar åtminstone pengar på det.

3. “Jag är inte ett dugg avundsjuk på alla de där fula, utsvultna benrangeln som vinglar omkring på catwalken. Så himla töntigt att gå på modevisningar!”

Noterat: många av de som haft denna åsikt har dels gillat mode, dels pysslat med många dieter själva. Fast det ska helst inte märkas att de gör det. Utåt ger de sken av att vara obrydda, starka, hälsosamma och allt annat som man kan lägga en positiv innebörd i, men inuti drömmer de om en smalare kropp och i smyg räknar de kalorier och hoppar över vissa måltider. Eftersom ingen av deras ansträngningar syns utåt p.g.a. de inte är gravt underviktiga, anses det emellertid okej. För man ska ju vara snygg och man ska ju vårda sig- det får bara inte synas allt för mycket att man gör det. De tjejer som man då kan anta har svultit för att nå till en mycket smal kropp, har misslyckats.

Vad gäller de som redan varit nöjda med sin vikt eller faktiskt inte verkat bry sig, tycks de endast fastnat i fällan att man liksom måste spotta på allt som hör till det ‘snedvridna idealet’. Som om detta på något sätt skulle hjälpa de av tjejerna som faktiskt mår dåligt av att följa det.

4. “Jag vill ha en jordnära tjej, som inte bryr sig om smink och sånt. Det är så ytligt och trist. Blåsta bimbos, nej tack!”

Bygger uppenbart på den gamla, tradiga föreställningen om att en kvinna som bryr sig om sitt utseende samtidigt inte kan vara smart eller uppvisa djup. Trots att det finns en mängd kvinnor som både gillar att sminka sig och klä sig fint, på samma gång som de tänker, analyserar och diskuterar. Kanske är de fyllda av kunskaper. Kanske är de inte det, men också detta borde anses okej utan att förses med bimbo-stämpeln. För ja, bimbo är ett negativt laddat ord. Jag har i vart fall aldrig hört om någon som använt det positivt, till skillnad från exempelvis slyna som kan sägas kärleksfullt.

För vissa finns det ironiskt nog också en gräns: även om man ska vara s.k. jordnära och naturlig, får man inte vara för mycket av det. Att bara duscha en gång i veckan anses lite äckligt, likaså att inte raka sig under armarna. Liksom… naturlig kan man ju vara, men SÅ naturlig? Nej, tjejer ska vara snygga. De får bara inte bry sig för mycket om det. Rakning är en sak (ofta ses det som naturligt att raka sig), en massa kladd i ansiktet och modeblogg en annan.

(Notera här att jag inte säger att det är fel att vilja ha en snygg partner. Notera bara att jag finner motsägelserna intressanta.)

5. “Jag behöver inte tusen olika produkter för att hålla mig snygg och fräsch. Det går bra utan. Jag klipper mitt hår själv, använder inte fyrtio olika krämer för varje kroppsdel och använder aldrig smink. Jag föredrar att se naturlig ut. Palla vara utseendefixerad.”

Sagt med en nedlåtande ton, ofta om en tjej vars stil liknar Kissies. Det intressanta är att vissa som resonerar så här, samtidigt äcklas av balsammetoden/NoPoo (som är mycket naturligare än schampo etc.) eftersom de hävdar att man ska vara fräsch och lukta gott. De tycks dessutom glömma att man inte behöver vara helt befriad från utseendefixering bara för att man använder naturligare metoder. Om jag ska utgå från mig själv: även om en av orsakerna till att jag kör på balsammetoden är för att det känns snällare mot människa, djur och natur, så är en annan att mitt hår faktiskt blir finare av det. Fint hår vill jag ha eftersom det ingår i min snygg-bild. Det är förstås helt okej, men det vore naivt att tro att mitt användande av naturligare metoder har noll med intresset för mitt utseende att göra.

6. “Jag tycker det är fel att förstora sina bröst. Det är fult, ytligt och onaturligt (ofta slänger man här också in att det sänder ut negativa signaler till unga tjejer; att det bidrar till snedvridna skönhetsideal- när ska tjejer förstå att de DUGER SOM DE ÄR?). Fast om man är helt plattbröstad, typ två vändstekta ägg, tycker jag det är okej att göra det.”

Detta är motsägelsernas motsägelse. Man får inte vara ytlig- såvida man inte står långt ifrån det generella idealet om ett par C-kupor. Ni vet, de där som ryms i handen. Har man A-kupa eller mindre är det däremot helt okej att vara ytlig och måna om samt vilja förändra sitt utseende. Det är ju inte alls konstigt att en tjej med så små bröst vill göra något åt dem, för det är ju… inte lika fint, liksom. Ja, för det folk inte förstår när de yttrar sig så här, är nämligen att det sänder ut signaler om att små bröst är fult och fel. Varför skulle det annars vara okej med en bröstförstoring bara då? Varför skulle man annars ta till negativa metaforer som ‘vändstekta ägg’ eller ord som ‘planka’ så snart det talas om mycket små bröst? Vad hände med att förstå att man duger som man är, som ju var så viktigt?

7. “Man blir så trött när man ser alla de där blonda tjejerna som är stöpta i samma mall. Långt blont hår, push-up, massor av smink… alla ser likadana ut. Så himla onaturliga, ytliga och tråkiga.”

Oftast sagt av en tjej som färgat sitt hår brunt och dessutom bär smink- det är bara lite mindre kladd på henne än blondinerna. Hon bryr sig också om mode, men eftersom hon inte följer typ Stureplans-modet anses det okej. Det är ju viktigt att vara vacker och vårda sig, speciellt som kvinna, men med blondinerna har det helt enkelt gått för långt. Brunetten är ju knappast naturlig själv, men hon ger åtminstone sken av att vara det. Hon har liksom gjort det till sitt trade mark. Ibland försvarar hon kritik med: “Men jag gör det ju i alla fall för min egen skull! För att JAG tycker det är fint!.” Ty i hennes värld skulle blondinen aldrig kunna göra det av samma orsaker. Och brunetten ser inte alls ut som tusentals andra svenska tjejer, inte heller är hon en del av en annan sorts trend. Hm…

***

Observera att jag inte säger att det är fel att vilja följa andra ideal än säg Slitz-idealet, inte heller att det är fel att måna om sitt utseende på ett annat sätt än med hårblekningar och massor utav smink. Jag tycker bara det är väldigt sorgligt och onödigt att man samtidigt måste spotta på ett annat ideal. Man får absolut tycka att olika stilar eller utseenden är fula; det finns liksom ingenting som säger att du som läser måste gilla tusen liter mascara och hundra kilo ögonskugga. Men när ogillandet sker i form av att till skyarna upphöja det ideal du själv följer, samtidigt som de med all den där ögonskuggan hånas och ses som lite sämre kvinnor, inför vilka du bara måste tala om hur misslyckade de är- då kan jag inte säga att det är okej. Och även om exemplen ovan bara representerar människor jag stött på, tycks jag knappast vara ensam om erfarenheten. Därför vill jag också uppmana till att reflektera och diskutera.

Orsakerna till det jag beskriver är nämligen intressanta att fundera över. Varför tycks detta hånfulla beteende så utbrett, speciellt bland kvinnor själva? Jag tror att det delvis beror på att många av oss har ett (olika stort) behov av att konkurrera om mäns uppmärksamhet, vilket gör att vi känner oss nödgade att trycka ner varandra. Även då det gäller tjejer som inte anses utgöra ett hot måste vi trycka ner för att hävda oss själva; liksom visa att vi är lite bättre kvinnor. Utseende är nämligen något kvinnor ständigt bedöms för och att bry sig om utseende anses typiskt kvinnligt. En kvinna som på något sätt failar på detta område är därför inte lika bra som de andra kvinnorna. Speciellt inte då det gäller en kvinna med en ‘vulgär’ stil, där det onaturliga verkligen syns. För de flesta tjejer/kvinnor är väl ändå hellre en madonna än en hora, då de flesta män/killar väl ändå bara ser horan som ett tillfälligt tidsfördriv? (Hora/madonna-komplexet.)

Att det inte ska synas så tydligt att man lägger fokus vid sitt utseende förmodar jag alltså har med just nämnda hora/madonna-komplex att göra: syns det tydligt framstår man lite som en hora. Man betraktas som tjejen som gör allt för mäns uppmärksamhet; allt för att få knulla. En fin flicka knullar dock inte- och inte under några som helst omständigheter knullar hon runt. En fin flicka har sex. Det kan förvisso hända att hon har sex ofta, men det ska inte gå att avslöja via hennes stil. Någon med vulgära kläder däremot visar direkt hur lössläppt hon är = en hora = inget flickvänsmaterial. Och en fin flicka vill ju oftast vara någons flickvän. Detta är givetvis ett snävt tankesätt som inte ger något utrymme för att vara gränsöverskridande- det är antingen eller och blir därför en väldig förvirring när någon ändå är både och. För hur lyckas man med uppgiften att kategorisera in en sådan kvinna?

En annan orsak torde vara att naturlighetstrenden i sig är en ganska stark motpol till alla ‘perfekta’ modeller. En motpol till retuschering, bantningspiller, sprängfyllda badrumsskåp och plånböcker som gapar tomt. Istället för att ständigt sträva efter perfektion, kan man satsa på att vara lite skönt laid back. Naturligthetstrenden i sig är dessutom väldigt utbredd- det mesta nuförtiden ska vara ekologiskt, naturligt och helt fritt från tillsatser. Ingen vill väl vara sämre när det gäller sitt utseende? Men eftersom utseendet har en så pass central roll i dagens samhälle är det i princip omöjligt att helt och hållet strunta i hur man ser ut. Vi är även estetiskt lagda varelser med ett undermedvetet behov av att fortplanta oss- självklart kommer vi att vårda vårt utseende på alla möjliga sätt. Vi väljer bara olika metoder för det. Men p.g.a.hur människor tröttnat på mode-idealen, samtidigt som man ibland läser om dess negativa inverkan på främst unga tjejer, kan jag tänka mig att det som naturlighetsförespråkare upplevs extra viktigt att ge intryck av att man helt enkelt inte bryr sig. Även om det är precis vad man gör.

En tredje orsak: att typiskt kvinnliga egenskaper och attribut många gånger kan ses som mindre värda än manliga (debatten kring ROT och RUT-avdragen är ett exempel på detta, åsikter kring modebloggar ett annat). Därför ska kvinnor visserligen vara snygga, men gärna på ett s.k. naturligt sätt där det inte syns att de bryr sig om sitt utseende, då sådant förknippas med kvinnliga intressen. Med allt detta i åtanke kan jag egentligen inte anklaga människor för deras nedvärderande syn på de s.k. hororna och allt som anses typiskt kvinnligt: det är självklart lätt att falla in i ett vida spritt synsätt själv. Jag skulle dock önska att man ifrågasatte lite mer; reflekterade kring sina egna åsikter. Jag har nämligen också tyckt att modevisningar är töntiga, att modebloggar suger- “varför bloggar inte tjejerna om sådant som är VIKTIGT istället?” (samtidigt som jag läste modemagasin och shoppade för glatta livet) samt att man ska bry sig om sitt utseende utan att det syns- men sedan tänkte jag.

Och när jag hade tänkt klart kom jag fram till att det inte finns några ursäkter till att upprätthålla mina fördomar. För det gör det inte. Inte ens om du anser att det är männens fel att det blivit så här, finns det någon godtagbar ursäkt till att håna en medsyster endast för hennes utseendes skull eller den tid hon lägger ner på det. Sluta genast med dessa ursäkter! Det kommer nämligen aldrig någonsin att bli bättre på den här punkten om inte vi alla, tillsammans, bestämmer oss för att droppa den överlägsna attityden och istället bara låta varandra vara. Oavsett vi bär högklackat eller Converse.

FRÅGOR ATT BESVARA, OM DU VILL:

- Har du märkt av en attityd liknande den jag beskriver i inlägget?
- Vilka tror du är orsakerna till denna attityd?
- Har du märkt att du påverkats av attityden, och om så- hur? Hur har du påverkats av de mer ‘klassiska’ idealen, d.v.s. exempelvis Slitz-idealet eller modebranschens ideal?
- Har du själv varit den som kritiserat/nedvärderat det typiskt kvinnliga, eller har du kanske blivit kritiserad för att vara typiskt kvinnlig?
- Vad tror du om hora/madonna-komplexet? Allmänt rubbish från Freuds sida eller en teori som faktiskt kan stämma?

Män kan självklart också svara på frågorna och den som läser överhuvudtaget får gärna dela med sig av egna erfarenheter samt sina tankar om inlägget. Jag tänker ju egentligen bara öppet och det är alltid kul att se andra göra detsamma! ♥

(Lästips: Elin Grelsson- Vulgosexuell eller finsexuell)

Läs även andra bloggares åsikter om candy, feminism, fördomar, horan, ideal, killar, kvinnligt, madonnan, mode, naturligt, skönhet, skönhetsideal, tankar, tjejer, trender, utseende, åsikter

Till dig som tycker att det inte är feminism att få stryk i sängen och att en psykiskt skör människa aldrig kan vilja ha våldsamt sex utan att det är skörheten som talar.

Angående det åter aktuella BDSM-målet:

Folk tänder på olika saker, get over it. Det är fet skillnad på att få stryk i sexuellt syfte, när båda kommit överens om saken, samt så länge stoppord och eventuella kontrakt respekteras… och att få stryk bortom det sexuella, alldeles mot sin vilja, bara för att snubben flippar på ens beteende, undermåliga städning eller det faktum att man existerar. I båda situationerna förekommer våld, men i den första situationen snackar vi om våld under respektfulla (åh ja, jag vet nog att det kan låta hemskt i er sexualmoraliskas öron!) omständigheter, medan vi i den andra situationen snackar om våld under icke-respektfulla omständigheter.

Självklart kan det faktum att fler kvinnor än män tycks tända på att vara undergivna ha med könsroller att göra, men i det här fallet tycker jag inte att man bör överanalysera det hela. För, om jag utgår från mig själv, vilket ju ändå nästan alla andra som diskuterar saken tycks göra: jag tänder på att vara undergiven när jag knullar och jag är medveten om att det delvis kan ha med könsroller att göra att jag har denna böjelse- men jag tycker att det räcker med medvetenheten. Jag skulle ge upp en stor del av mig själv, min frihet, sexualitet och trivsel med livet rent allmänt om jag slutade ha den typen av sex bara för att det är ‘fult’ att följa en könsroll.

Att sedan opponera sig mot domen i det aktuella målet med argumentet att det inte är feminism att bli misshandlad för att ingen någonsin ska behöva acceptera blåmärken och rispor på sin kropp, är detsamma som att omyndigförklara alla kvinnor som tänder på att bli dominerade. Det är detsamma som att säga till dem att deras sexualitet är fel, ful och dålig. Men det spelar ingen roll hur hemskt du tycker det är med sexuell förnedring, eller hur intressant du tycker det är att diskutera könsrollernas inverkan på att så många kvinnor tänder på det, ty i slutänden måste det ändå vara upp till individen själv att avgöra vad hon vill gå med på eller inte.

Trots att jag är så väl kvinna som feminist, tycker jag att det är fullkomligt rätt och riktigt att mannen friades. Tänka sig! Men tänk dig nu lite till: målet i helhet verkar vara lite svårdömt för rätten, med tanke på att inte tillräckligt starka bevis finns för ett fällande samtidigt som tjejens berättelse sett olika ut från gång till gång. I ett fall där sådan osäkerhet kring händelseförloppet råder, samt där de inblandades historier skiljer sig åt så pass mycket inte bara sinsemellan utan också personligen från gång till gång, bör man alltid sikta på att hellre fria än fälla. Därför är det inte bara en feministisk och sexualpolitisk seger, utan det är också i enighet med god rättssäkerhet att fria mannen.

Sedan är jag mycket väl medveten om att tjejens gränser KAN ha överskridits- men i det här fallet går det inte att bevisa. Inte ens antalet blåmärken behöver skvallra om ett överskridande av gränser, eftersom människor kan ha allt intresse i världen av att gå med på att skadas så. Huvudfrågan i det här målet är alltså egentligen inte, som vissa (inklusive åklagaren) verkar ha fått för sig, huruvida det är okej att överhuvudtaget puckla på en kvinna/tjej som vill det, i sexuellt syfte. En annan fråga är om tjejen verkligen gick med på allt våld hon utsattes för även efter överenskommelsen, men i detta fall finns inget som indikerar på att hon inte gjorde det förutom möjligtvis ord mot ord. Men ord mot ord bör aldrig någonsin vara en princip man dömer efter.

Till sist är det många som anser att friandet av mannen inte har någonting alls att göra med feminism. Personligen anser jag att det har allt att göra med feminism och jämställdhet, men också med synen på psykiskt sjuka. Vi lever nämligen i ett samhälle där psykiskt sjuka inte alltid tas på allvar. Där våra preferenser, känslor, åsikter och egenskaper ofta härleds till vårt sköra psyke: “Så där säger/agerar du bara för att du har borderline/social fobi/depression/’det där‘.” är något fler än jag kan relatera till. Vidare tas kvinnors sexualitet rent allmänt inte på lika stort allvar som mäns, samtidigt som män förväntas ta ansvar för kvinnor på olika sätt, även vad gäller just sexualitet.

Om du tvivlar på mina ord- se bara på vad som sägs om mannen i denna situation. Han borde vetat bättre, han borde avstått med tanke på att han visste att tjejen enligt egen utsago var f.d. sjävskadare, han borde känt till att hon fortfarande skadade sig (trots att endast ärr och inga sår fanns på hennes kropp) och säkert var alldeles trasig inuti och hade våldsamt sex bara därför. Alltså: hjälplösa tjejer/kvinnor behöver män som tar ansvar för dem. Och trasiga kvinnor kan förstås aldrig vilja ha våldsamt sex, på riktigt alltså. Ett omyndigförklarande utan dess like av så väl kvinnor som psykiskt sjuka och något som genomsyrar hela vårt samhälle. Men det är inte ett samhälle jag vill leva i och den friande domen av mannen är ett steg på vägen bort från det. DN:s ledare likaså.

(OBS: jag är medveten om att sex inte ens förekom i det aktuella målet, men för BDSM-lekar behöver sex inte alltid involveras. Att sexuell upphetsning fanns med går dock inte att utesluta.)

Läs även andra bloggares åsikter om bdsm, bdsm-målet, candy, feminism, jämställdhet, könsroller, misshandel, psykisk ohälsa, sex, sexualpolitik, våldsamt sex