Om min skoltid och den stora skolskräcken. Del 2: skolskräcken och folks fixering vid utbildning.

Del 2 av min text om mina erfarenheter av skolan och hur dessa påverkat mig. Den här texten belyser även de problem jag ser med nuvarande skolsystem samt min trötthet över folks fixering vid vad människor har för utbildning. Del 1 kan läsas HÄR!

***

Några år efter mitt avhopp från gymnasiet prövade jag att plugga på KomVux. Till en början gick det bra, men det spårade ur det med eftersom jag mådde så dåligt av att vara i en skolbyggnad. Allt som påminde om skolan gav mig starka känslor av obehag och ångest, så till sist hoppade jag av även detta för att jobba och kunna ta mig ifrån hålan jag hatade. Skolskräcken håller dock i sig än idag- att jag slutade med DBT-terapin var ingen slump. Det berodde delvis på att det påminde mig alldeles för mycket om skolan. Faktum är att när jag går förbi en skolbyggnad eller hör ordet skola får jag ont i magen. Att skriva detta är därför ganska jobbigt och jag har oroat mig en del för hur det ska bli när jag börjar plugga igen, trots att viljan finns där och orken börjat komma tillbaka så smått.

Utan gymnasieutbildning är det dessvärre svårt att få jobb och folk i allmänhet ser ner på en. Även jag själv har dömt mig hårt för att jag saknar gymnasial utbildning, trots att det fanns en fullt godtagbar orsak till mitt avhopp. Men jag har liksom skämts varenda gång frågor om utbildning och arbete kommit på tal. Tittat ner i marken och mumlat något ohörbart till svar. Och självklart har min skam blivit större när jag märkt att den allmänna attityden är att man ska skämmas om man inte gått klart skolan eller utbildat sig vidare efter gymnasiet, att utbildning är jätteviktigt och att man är korkad eller dålig om man inte studerat si eller så många år. Jag får ofta komplex i förhållande till andra när de pratar om sin utbildning, och att min pojkvän liksom alla hans syskon pluggar gör att jag känner mig mindre värd i förhållande till dem. Jag tänker att min pojkvän förtjänar någon bättre och att hans familj säkert tycker detsamma.

Egentligen vet jag ju att man inte är en sämre människa för att man inte gått klart gymnasiet. Innerst inne vet jag också att min pojkvän knappast väljer partner efter utbildning och om hans familj nu hade ogillat mig p.g.a. att jag är outbildad, hade det varit deras problem och inte vårt. Men innerst inne brottas jag också med de känslor som uppkommer vid tanken på att jag inte fullbordat något som man ‘borde’ ha fullbordat vid 24 års ålder och det är svårt att frångå dessa känslor, när en av de första frågorna nya bekantskaper ställer är om man pluggar. Jag förstår ju att det bara är av artighet människor gör så, men det visar också på hur otroligt viktigt utbildning anses vara eftersom det är en nästintill nödvändig artighetsfråga. Själv vill jag helst inte svara på dessa frågor och i en större grupp kan jag lyckligtvis ofta glömmas bort i mängden, göra mig osynlig så att ingen reflekterar över att jag inte besvarat frågan. I mindre grupper är det svårare.

Idag känner jag mig i alla fall redo för att plugga in gymnasiet på folkhögskola eller KomVux. Till att börja med på deltid eftersom jag är väldigt stresskänslig och har diverse psykiska problem kvar, men längre fram på heltid. Ironin i det hela är bara att jag inte kommer ha råd att plugga på heltid eftersom det ger några hundra mindre i månaden (studiebidrag + lån) än min aktivitetsersättning för tillfället gör. Med min dyra elräkning och de skulder jag har gör dessa hundralappar tyvärr att jag hamnar på minus ekonomiskt sett. Att ta ett extrajobb är helt uteslutet eftersom jag alltid varit och högst troligt alltid kommer vara för stresskänslig för att både plugga och jobba samtidigt. Det är bara sådan jag är. Därför måste jag söka heltidsjobb istället och även fortsättningsvis leva med skammen då folk frågar mig om gymnasiet. Det värsta är bara att många arbetsgivare kräver gymnasial utbildning för att de ska anställa en, samtidigt som de inte så gärna anställer f.d. sjukskrivna om de inte får bidrag för detta.

Slutsatsen jag ofta drar av detta, är därför den negativa frasen: I’m fucked. Jag kan inte se någon som helst framtid för egen del eftersom vi lever i ett land där ungdomar inte har råd att plugga om de inte samtidigt tar ett extrajobb, vilket alla tyvärr inte klarar av. Ett land där den som en gång hamnat utanför får väldigt svårt att ta sig in igen. Jag och andra kommer därför att fortsätta se ner på mig för att jag ligger efter. Eller som Brian sjunger:

You’re always ahead of the game
I drag behind
You never get caught in the rain
When I’m drenched to the bone every time

(…)

You’re always ahead of the rest
When I’m always on time
You got As on your algebra tests
I failed and they kept me behind

***

Vill slutligen understryka några saker, för att undvika missförstånd:

Min poäng är inte att enskilda individer ska skita i att utbilda sig och att utbildning är totalt onödigt- min poäng är att folk i allmänhet dömer de som inte utbildat sig hårt och att t.o.m. de som inte har någon egentlig nytta av att man är utbildad, lägger extremt mycket vikt vid det. Att man anses lite korkad om man inte gått klart gymnasiet är ett exempel på det. Folk glömmer bort att det kan finnas en rad orsaker till detta och att korkad knappast behöver vara den korrekta.

Jag hoppas att jag i mitt inlägg kunnat påvisa några av de orsaker som kan ligga bakom, likaså de brister den svenska skolan har: jag kunde mobbas öppet i sex år utan att någon reagerade, likaså kunde jag skolka rejält utan att någon ens ifrågasatte mitt mående. Jag fick inte någon hjälp i de ämnen jag hade svårt för, eftersom man dömde mig efter mina smarta syskon- något som tycks vara väldigt vanligt. När tempot på utbildningen å andra sidan anpassas efter de som inte följer de utsatta datumen för inlämning och de stökiga eleverna tar mest plats, är det lätt att de som presterar högt tröttnar.

Till sist: saknar någon utbildning påverkar det i första hand denne själv och det räcker med att arbetsgivare dömer ut henom som oduglig- hen behöver inte vänner och familj som också gör det. Så vänligen håll inne med era spydigheter då ni pratar med en bekant som inte avslutat gymnasiet. Tack.

Läs även andra bloggares åsikter om bloggar i hässelby, candy, gymnasiet, intelligens, korkad, mobbning, personligt, psykisk ohälsa, rädsla, samhälle, skolan, skolsystemet, svenska skolan

Om min skoltid och den stora skolskräcken. Del 1: skoltiden.

Detta är ett personligt och ganska långt inlägg om min skoltid och hur den har påverkat mig. Mitt mål med inlägget är att skriva av mig + dela med mig så att andra som går eller har gått igenom liknande saker kanske kan finna tröst i att de inte är ensamma, dels att kritisera vårt skolsystem och synen på utbildning. Hoppas ni orkar läsa. Eftersom det är väldigt mycket text har jag valt att dela upp inlägget i två delar. Del 2 kommer lite senare, så håll utkik!

***

Utan avsikt att skryta får jag lov att säga att jag var jävligt bright då jag var liten. Jag lärde mig snabbt att läsa, skriva och räkna, redan innan jag ens började i förskoleklass (sexårs). Jag läste ut böcker snabbt, klarade av att lösa korsord för vuxna och filosoferade mycket kring livet. Jag tyckte verkligen om att lära mig nya saker så jag såg fram emot att börja skolan. Tyvärr blev det inte riktigt som jag hoppats- jag trodde ju att skolan skulle vara rolig, men förutom att jag fick dras med en riktig elak och inkompetent lärare i lågstadiet, som gjorde klimatet vänligt för mobbning då hon löste alla problem genom att hävda att man minsann var två om att bråka, blev jag sedan mobbad från ungefär andra klass till och med åttonde (då berättade jag allt för mina föräldrar och folk började vara låtsat trevliga mot mig istället, för annars skulle jag ju kanske skicka min pappa på dem igen, som de själva sade).

Enligt mobbarna var jag ful, en glasögonorm, ett benrangel, en hästtönt och gud vet vad. Ibland gick det psykiska våldet över till fysiskt, men oftast höll det sig till personliga påhopp och utfrysning. Till exempel tystnade samtal när jag kom in i ett rum och de andra ville aldrig ha med mig i sina grupparbeten. Det var nästan som ett straff att hamna i samma grupp som jag. Med tiden blev jag därför allt tystare och detta fick jag självklart också skit för. Jag blev kallad för “ufo” och “hästen”. Folk frågade mig varför jag var så smal (som om en tioåring skulle kunna svara på det) och sade att de inte gillade mig för att jag var så tyst. När jag väl började prata igen, stå upp för mig själv samt skaffa mig egna intressen, t.ex. feminism, var detta också fel och allting blev bara värre. Samtidigt hade jag väldigt svårt för matte och fysik, men lärarna tog det inte på allvar eftersom jag ju var mina smarta syskons lillasyster. Då borde jag också vara smart. Därför fick jag ingen hjälp, hamnade efter och mådde bara ännu sämre.

Mina ‘kompisar’ bidrog inte direkt till att få mig att må bättre, eftersom de väldigt gärna talade om vad som var fel med mig och vilka personer som inte gillade mig samt vad dessa sagt om mig. Min s.k. bästa vän spred ut ett falskt rykte om mig som gjorde saken ännu värre- lyckligtvis slutade jag åtminstone umgås med henne, istället för att hänga kvar vid någon som fick mig att må dåligt bara för att den personen var den enda jag hade. Men i åttan slutade alltså- eller i alla fall minskade- mobbningen eftersom jag berättade för mina föräldrar som sedan (naturligtvis mot min vilja) berättade för skolledningen. Helt vill jag dock inte påstå att den försvann, för nu var folk låtsat trevliga istället och det är nästan värre. Få saker gör faktiskt så ont som när någon låtsas bry sig och vara trevlig, men egentligen skiter fullständigt i en. De vill bara slippa repressalier.

I ytterligare ett år var jag alltså utanför. Mina föräldrar påstod att vändningen skulle komma i gymnasiet, men det var bara naiv hoppfullhet för ryktet om hur jag var satt i alla väggar och viskades av träden till de som passerade. Och har man en gång hamnat utanför i en småhåla är det väldigt svårt att komma in i gemenskapen. Jag hamnade dessutom i samma gymnasieklass som ‘stans’ värsta och mest populära skitsnackarbrud, som började nätmobba mig och mina två vänner. Hon spred rykten om oss, frågade via mail min ena kompis pojkvän hur han kunde vara tillsammans med någon så ful och gav pikar till oss så väl IRL som på Internet. (Egentligen hatar jag benämningen IRL, för Internet är minst lika mycket IRL och att göra skillnad på världen utanför Internet och den innanför bidrar nog bara ännu mer till folks elakheter där, eftersom det inte anses vara på riktigt och då spelar det ju ingen roll).

Nu började jag verkligen hata skolan och vantrivas enormt. Jag gick in i någon sorts depression, tog upp mitt forna självskadebeteende och började mixtra med piller och diverse sniffbara vätskor. Jag vet att det låter klyschigt, men det är en klyscha just för att den är sann för många: jag stängde in mig på mitt rum, skrev dikter om döden och karvade mig i armarna. Som allra lyckligast var jag då jag befann mig i någon sorts pillerdimma som ingen visste någonting om. Eller då jag gick ut i skogen för att utföra ritualer. Jag blev nämligen ganska flummig och spirituell vid den här tiden och jag antar att det lilla folk såg av det bidrog ytterligare till åsikten att jag var konstig. Jag brydde mig dock inte om deras åsikter längre, men skolan kunde jag fortfarande inte gå till eftersom atmosfären kvävde mig och jag ändå hade så mycket att ta igen att jag skulle behöva gå ett extra år, vilket jag inte alls orkade med. Jag träffade istället min vän Katarina, som också skolkade, och vi tittade på anime och spelade TV-spel. Det var ungefär nu som mitt intresse för dessa områden väcktes på allvar.

Eftersom jag blivit mer positiv bestämde jag mig för att pröva ett nytt gymnasieprogram och därmed börja om från första året, men det fungerade inte alls. Jag hade visserligen bra betyg, men klassen jag gick i underpresterade och jag tröttnade på att alltid vara tvungen att vänta in eftersläntrare innan jag kunde gå vidare i utbildningen. Ingen tycktes ta någonting på allvar, inte ens lärarna. Dessutom mådde jag sjukt dåligt av att vara i den där skolan och jag kände mig fortfarande ensam. Ni måste liksom förstå en sak: även om jag inte brydde mig om folks hårda ord längre, så är ensamhet något som ungefär halva mitt liv varit väldigt jobbigt för mig och jag kan helt enkelt inte härda ut om jag blir allt för ensam. Därför hoppade jag av gymnasiet och började jobba för att kunna lägga undan pengar så att jag en dag skulle kunna ta mig ifrån hålan jag hatade över allt annat på jorden.

***

Del 2 finns nu att läsa här!

Läs även andra bloggares åsikter om bloggar i hässelby, candy, gymnasiet, intelligens, korkad, mobbning, personligt, psykisk ohälsa, rädsla, samhälle, skolan, skolsystemet, svenska skolan

Man kan ju vara en knarkare eller vad som helst.

Det är lite svårt att slappna av när man sitter i en park med cirka hundra civila i kontrast till fem poliser med piketbil. Poliser som ägnar sig åt att plocka människor  jag antar de misstänker vara påtända. För då undrar man om man kommer att vara nästa. Inte för att man är hög- tvärtom är man ren så väl från alkohol som andra droger. Möjligtvis ligger några rester av morgonens kaffe fortfarande kvar i ens system, men mer än så är det inte. Fast kanske visar man lite för mycket hud, pratar lite för högt, skrattar lite för ofta, pratar om lite för “konstiga” ämnen eller så misstänks man ha något olagligt i flaskan med kranvatten. Kanske ser man lite för trött ut, psykfall med sömnbrist som man ju är.

Kanske råkar man drabbas av en panikattack inför allmänhetens ögon och så får man inte vara med och leka mer, utan släpas med våld med till polisstationen för att under sex mardrömslånga timmar lämna pisseprov och kränkas så väl fysiskt som psykiskt. Kanske får man sina mediciner beslagtagna och kanske får man aldrig tillbaka dem igen, trots att man uppvisar intyg från psykmottagningen. Kanske blir man anklagad för att sälja amfetamin till ungdomarna på stan. Kanske skrattar poliserna åt en när man gråter; kanske hånar de en för självskadeärren man har på armar och ben.

Efter sommaren 2008 är jag rädd varenda gång. Varje man eller kvinna i polisuniform (men särskilt män, för de var ju män) ger mig ont i magen. Varje piketbil i en park en solig torsdagseftermiddag och varje inplockad människa som pratat lite för högt, sett lite för trött ut eller busat lite för mycket med sina vänner skrämmer mig. Får mig att inte kunna slappna av så snart jag ser de där männen med uniform. För människor fortsätter ju att berätta mardrömshistorier om hur de kränkts av svensk polis. Och varje berättelse påminner mig om att jag en gång var en av dem och att det inte krävs mycket alls för att jag åter ska få en mindre vacker historia att berätta för mina medmänniskor.

(A text about my experience with the Swedish Police. For a translation of the text into your own language: use the translator in the right sidebar.)

Läs även andra bloggares åsikter om bloggar i hässelby, brott, candy, droger, knark, minnen, paranoia, polisen, rädsla